Kyrkö mosse

Text av Ulla Berlin

 

Anländer till Ryd en mörk, regning höstkväll -99. Sätter mig på byns pizzeria, som sköts av två kvinnor. Utanför blinkar neonljus och förbipasserande strålkastare och jag försätts i samma känsla som när jag var tonåring och hade utegångsförbud. Spänningen i att smita ut på kvällen och träffa kompisarna på stan. Efter maten tar jag in på Järnvägshotellet som just har öppnat i ny regi och har fest. Jag somnar med öronproppar.

Följande morgon beger jag mig till Kyrkö mosse gamla bilskrot. När bilen är parkerad och jag börjar gå skogsvägen (som leder till bilkyrkogården) dyker de första vraken upp parkerade på båda sidor om vägen. Strax är jag inne på mossen.

Samma mosse samt en spade köpte Åke Danielsson 1935. Åke hade arbetat som dräng i Småland och Skåne sedan han konfirmerats. Han längtade till hembygden och ville vid 21 års ålder pröva något nytt och friare. Av myrmarken tänkte Åke göra torvströ som vid den här tiden hade börjat bli efterfrågat. Torva efter torva grävde han för hand, utan annan utrustning än spaden. Sedan lade han torven på tork, vände, pallade på hög, körde till ladan och sålde den sedan på hösten.     

Året därpå bygger Åke sin bostad på myren, tolv kvadrat där han kommer att bo till sin ålderdom. Huset isolerar han med torvströ.

Torven blir en alltmer eftertraktad vara som används som bädd i ladugårdsdjurens kättar. För att hävda sig i konkurrensen måste torven rivas. Åke konstruerar därför en ”rivmaskin”. Eftersom det inte finns el på mossen rustar han upp gamla uttjänta bilmotorer som får driva det hela.

 

Tiden går och torvbrytningen blir allt mindre lönsam. Åkes rygg har tagit skada av det tunga arbetet. I början på femtiotalet har han börjat skrota bilar vid sidan av. Efter kriget och in på femtitalet fick allt fler råd att skaffa bil. Gamla trotjänare som vilat under kriget hade tagits ut och körts sina sista vändor. När bilen gjort sitt rullades den ut på någon skogsväg för den slutliga vilan. Sveriges skogar började alltmer belastas av gamla vrak. Miljömyndigheterna vaknade och delade ut direktiv. Åke var mycket noga med att följa lagar och förordningar. Bensin, diesel och annat fraktade han bort. Det som gick att använda tog han till vara och sålde i sin reservdelsbod som han byggt på myren. Från karosserna togs dörrar och under motorhuvarna fanns många delar som kunde återanvändas. Gummihjulen var mycket eftertraktade av traktens bönder, monterade på vagnar blev det en modernisering. Kvar stod de hjullösa karosserna.

 

Där bland de barrtäckta resterna stod jag nu. En kuslig stämning som inte blev mindre av att kameralinsen hakade upp sig för gott, filmerna var fel och slutaren vägrade att röra sig vid vissa bilar. Jag fick känslan av att en del av bilarna inte ville bli avporträtterade i sitt förfall. Eller kunde det bero på magnetism, bland all plåt? Det var bara att avbryta och åka till Tingsryd, införskaffa ny film och att försöka fotografera i det läge där linsen fastnat.

Jag gick där med kameran ett par dagar och funderade över dessa bilkadaver, vad hade de varit med om? Hade läst att ett av vraken från 30 talet ägts av Hitlers älskarinna Eva Braun för att sedan köpas och gå som droska i Ryd. Varför hade den hamnat just i där? I Ryd finns nämligen också Hitlers självspelande piano på ett museum, fanns det något samband?

 

Bilmodeller som fanns i min barndom (slutet på -50 och början på -60 talet) ligger utspridda och väcker minnen. En SAAB grill får mig genast att minnas min första bil. En ”Djungeltrumma” inköpt för sjuhundra kronor och som inte startade när det regnade. Men den var min och jag var FRI! Många minnen seglade upp varefter jag rörde mig på bilkyrkogården, men också oro för att den skulle försvinna.

 

Kerstin Bengtsson, lärare och fotograf hade när hon bodde i Ryd blivit god vän med Åke Danielsson. Hon fotograferade både Åke och bilarna. De första bilderna publicerades i Smålandsposten för att sedan följas av utställningar i Småland och Skåne. Bilderna uppmärksammades av andra tidningar, TV samt radio. Skroten började bli en rikskändis. Men då kvicknade kommunpolitikerna i Tingsryd till. Inte för att bilarna var miljöfarliga (Åke hade fraktat bort bensin, batterier och liknande) inte för att den störde allmänheten (allt ligger utom synhåll från allfartsvägen) för den var skräp!

 

Åke som 1995 flyttat till ett äldreboende skulle vid vite av 10.000 kr frakta bort bilarna, en kostnad som beräknades till minst 100.000 kr. Pengar som Åke inte hade och någon lagfart på mossen hade han inte heller framkom det. Då uppstod det delikata problemet vem som egentligen ägde skroten? Åke som köpt marken, hade kvitto på köpet men hade aldrig sökt lagfart…. Bröderna Stig och Bengt Svensson vars föräldrar Åke hade köpt mossen av, ville av naturliga skäl inte heller kännas vid den….. Men nu hade såväl allmänhet, kulturpersoner som media blivit medvetna om problemet. Diskussion uppstod om hur vida skrotbilar är skräp eller kultur ?

 

Smålands museum överklagade beslutet om bortforslande av bilarna och ville kulturmärka platsen, Bröderna Svensson erbjöd kommunen att kostnadsfritt upplåta Kyrkö mosse som ”kulturplats”. Röster höjdes och allt fler besökte mossen. En grupp japaner som gästat platsen - 98 tyckte att platsen skulle konserveras. Osv.

 

Efter flera års debatterande gör kommunen en kovändnig. Bilarna får vara kvar! Kommunen arrenderar nu mossen på 49 år. Då räknar man med att bilarna försvunnit.

 

När beskedet kom att skroten fick vara kvar bestämde jag mig för att göra den till ett livsprojekt. Att försöka dokumentera vad som händer med bilarna när naturen bryter ned dem. Hur kommer de att försvinna? Genom att rosta bort? Kanske sjunka djupare i mossen? Frågor som bara framtiden kan visa svaret på. Vad som driver mig vet jag inte riktigt. Dragning till kyrkogårdar och bilar har jag haft så länge jag kan minnas. Kanske att jag inser att mitt eget förfall kommer att öka (jag fyllde 50 i somras) om jag nu får leva. Det finns en fascination i att inte veta vem som är borta först, bilarna eller jag?

 

Fakta

 

Kyrkömosse ligger i Ryd väster om Tingsryd i Småland

På mossen finns ca 150 bilvrak

Det äldsta är en Scania från 1933

De flesta är från -40 och -50 talet

Åke Danielsson gick bort i november år 2000

 

 

Källfallet i september 2005

Ulla Berlin